Måste övertyga mig själv om att livet inte är en film.
Jag hade allt planerat. Hur jag skulle börja, vad han skulle svara och vad jag skulle försvara mig med. Allt var perfekt i mitt huvud som ett manus men det var ju bara just där; i mitt huvud. För efter min första replik svarar han lungt: "Men vi är inte där än. Det kan vi kolla på fram emot sommaren." Jag ser hur mitt ficktiva manus rivs i två bitar i mitt huvud och sen blir det bara svart och tomt. Men det är inget att bli arg över eftersom vi inte kan bli arg i den här familjen. Ta det som det kommer, stäng in det och gå vidare. Men vad händer om du släpper ut det? Jag har ingen aning för det har aldrig hänt. Och jag hatar det. Jag vill kunna bli arg på dom jag älskar.
Kommentarer
Trackback
